Grundantagande 4: Det finns inga misslyckanden, bara feedback

Har du, precis som jag, vid ett antal tillfällen lyckats göra bort dig ordentligt, klanta till det, göra fel, säga fel dvs misslyckas med något som du ville åstadkomma? Hur hanterade du det då? Började du hacka på dig själv, ha långa inre dialoger om hur puckad och värdelös du är, skämmas och låtsas som att det aldrig hänt eller skyllt på någon annan? Du kanske t.om. gjorde det till en del av din identitet? ”Jag misslyckas med allt jag företar mig, jag ÄR misslyckad!” Alla som har lärt sig att gå misslyckades många gånger innan de ställde sig upp och tog de första stegen… bara för att misslyckas igen och ramla omkull.

Alla duktiga programmerare vet att innan de släpper koden live så måste eventuella buggar fixas till så att den funkar så bra som möjligt med resten av systemet. De sätter sig inte och gråter och ger upp bara för att koden inte funkar optimalt på en gång. Att söka efter vad som inte fungerar och rätta till det ingår i jobbet.  Att anamma den attityden på resten av livet skulle kunna vara användbart i de flesta sammanhang.

Om något inte fungerar som du vill, prova något annat tills du får det resultat du eftersträvar. Misslyckanden blir då bara information, dvs feedback,  om hur nära du är målet.

Det här är raka motsatsen mot att vara en perfektionist. Perfektionisten (i alla fall de som hämmas av det) kräver perfekta resultat i allt de gör, annars är det inte värt att göra. Ironiskt nog bottnar det här ibland i en skev självbild och låg självkänsla. De klarar inte att misslyckas för det går för djupt så de måste vara perfekta på en gång och ger således ofta upp vid minsta tecken på att misslyckas. Det är också vanligt att resultaten knyts till det egna värdet som människa och då tar det ännu hårdare.

Med attityden att människor är inlärningsmaskiner, vi lär oss hela tiden nya saker, och att enda sättet att bli duktig på något och uppnå kompetens är att misslyckas totalt tills man lär sig mer och börjar behärska det. Här är det väldigt användbart att se sina misslyckanden som feedback, ta reda på vad det var som inte fungerade, fundera på hur du kan göra istället och sen testa det.

Thomas Edison brukar vara populär att citera i det här sammanhanget:  ”Jag har inte misslyckats. Jag har undersökt 1200 idéer som inte fungerar”.

Hur användbart skulle det vara i din vardag att titta över dina egna ”misslyckanden” och istället se det som information om hur du kan göra det du vill, ännu bättre?

Grundantagande 3: Vi har alla resurser vi behöver

Det här kommer från början från Milton Erickson (känd hypnosterapeut från USA) och det han sa var att klienterna redan har alla resurser de behöver inom sig för att lösa det problem som de vill ha hjälp med. På något plan vet de redan hur problemet har uppkommit och därför vet de också hur det ska lösas.

Det är alltså inte samma sak som att vi redan har alla resurser och förmågor för att kunna lösa ALLA våra problem eller utmanande situationer, det skulle vara ett simplistiskt och naivt sätt att tänka.

Resurser för att lösa problem kan dock vara allt från att jag vet att jag har förmågan att lära mig komplexa färdigheter, att jag kan fråga andra, att jag kan googla på Internet mm. Förmågan att kunna skaffa mig fler resurser för att lösa mitt problem är en av de viktigaste resurser alla människor har.

För att kunna använda resursen som kan lösa situationen behöver vi
– Veta att vi har resursen.
– Veta hur vi använder den.
– Ha ett optimalt sinnestillstånd för att få tillgång till den.

Vi behöver alltså utveckla en robust förståelse för när, hur och i vilket sammanhang våra resurser är bäst lämpade och hur vi kommer åt dem när de behövs.

Ta som exempel en person som blir väldigt nervös av att ens tänka tanken på att stå framför folk och hålla en föreläsning. Resurserna finns redan där: Att prata, att stå upp och röra på sig, kunskaperna om ämnet (får vi förutsätta finns där), förmågan att förbereda sig genom att planera vad som ska sägas och i vilken ordning mm. Det som kanske behöver utvecklas mer är förmågan att sätta sig i ett riktigt bra sinnestillstånd för att få full tillgång till de andra resurserna. Personen har redan den här resursen också men kan behöva lära sig mer om hur man gör det mer effektivt och vid behov. Byggstenarna finns redan där, ändå beter sig inte personen som om de gör det.

Det finns t.ex. optimala inlärningstillstånd där det du läser om eller lyssnar på är otroligt intressant och spännande, allt är logiskt och självklart. Sen finns det andra tillstånd där du försöker lära dig något men du är frustrerad, stressad, tankspridd och ingenting verkar fastna och du MÅSTE ju hinna läsa allt det där till imorgon när du har möte med den viktiga kunden. Resurserna är alltså inte bara att du kan om du vill, du behöver också ett användbart kropp/sinnestillstånd för att komma åt dem.

Hur trevlig är du (resurs: att relatera till och kommunicera med andra på ett effektivt sätt) när du är riktigt stressad och skitirriterad på den där bussen som bara körde förbi. Hur troligt är det att du ler brett när någon då ber att få sitta på din plats i en full buss (som till slut kom)?  Kan du däremot bryta och byta tillstånd behöver du inte storma in på jobbet och fräsa åt kollegan som undrar om du är klar med uppgiften du skulle gjort eftersom deadlinen är idag.

Därför brukar man vanligtvis lägga till: det finns inga människor utan resurser, det finns bara resurslösa sinnestillstånd.

Grundantagande 2: Alla beteenden har en positiv intention.

Alla beteenden, oavsett vad resultatet av det beteendet är, har en positiv intention för den som utför det. Har alla beteenden verkligen en positiv intention?

Först kan det vara på sin plats att definiera vad ordet positiv står för i det här sammanhanget. Om positiv definieras som etiskt rätt och ”bra” för andra håller grundantagandet inte, det vore bara naivt att påstå något sådant. Men i det här sammanhanget räcker det att beteendet är positivt på något sätt för den som utför det. Jag brukar förklara det som att beteendet löser ett problem för personen utifrån den personens referensramar, övertygelser och tillgängliga resurser.

Det är lätt att tolka det som att detta är medvetna positiva intentioner, men så är inte alltid fallet. Det kan mycket väl vara invanda beteendemönster som skapades i tidig ålder och sedan aldrig har omvärderats.

Hur många vuxna är det inte som fortfarande reagerar som en treåring i vissa situationer eller sammanhang? Men pedofiler då? Mördare? Ungdomsbrottslingen som får makt genom att hota med och utföra våldshandlingar? Mobbaren i skolan? Mannen som slår sin fru? Positiv intention? Den är inte helt enkel att smälta för de flesta som kommer i kontakt med NLP.

Mannen som slår sin fru kanske får sin kassa självkänsla utmanad och försöker kontrollera sin omvärld för att slippa känna sig värdelös? För den konflikträdde kan en positiv intention vara att skrika högt och bli jättearg för att på så sätt slippa diskussionen, den andra parten backar vanligtvis inför den sortens beteende. Att röka kan vara ett sätt att dämpa stress, trots att hälsan påverkas väldigt negativt på lång sikt osv.

Olika kartor
Många människor är inte medvetna om att det finns en positiv intention bakom sina egna eller andras beteenden. Om man använder grundantagandet till att gissa vad intentionen kan vara finns det en risk att man själv råkar illa ut då det är ens egna referensramar man utgår ifrån. Att vara medveten om att mitt sätt att tänka är mitt och att jag aldrig kan veta vad någon annan tänker annat än genom att ställa frågor och lyssna på svaret.

Den positiva intentionen hos en annan människa kan vara precis hur ”sjuk” som helst enligt din karta. Positiv betyder heller inte att den är bra för andra. Men utifrån den personens referensramar löser agerandet något slags problem, annars skulle det inte utföras. På så sätt skapas en positiv intention bakom varje beteende.

Nyfikenhet för andras kartor
I relationerna med andra kan grundantagandet ändå bjuda in till utforskandet av andras kartor. Genom att ha en förståelse för att den egna kartan skapas av referensramar, övertygelser, ankringar mm och att allt det är sant för mig så länge som jag lever inom min kartas ramar. Om jag relaterar till en annan person och den personen beter sig på ett sätt som bryter mot någon av mina ”regler” (dvs mina värderingar om hur man ska bete sig i olika sammanhang) får jag ett tillfälle att växa genom att ta reda på mer om vad det beteendet står för, dvs den positiva intentionen bakom. Jag kanske t.o.m. får tillfälle att uppdatera mina regler.